Är mest deppig idag så det kanske kommer lite deppiga inlägg. Vid denna tiden för exakt två år sen fick min ängel Sabena sina vingar i trapalanda. Det är helt sjukt vad jag saknar henne, det är obeskrivligt. Ingen kan förstå, absolut ingen! Även fast att ni förlorat någon ni älskar så kan ingen veta hur det känns just för mig och jag vet inte hur det känns för just er.

Som jag skrev inatt så kommer det ut en historia sen. Men orkar inte riktigt nu, sitter bara med massa tavlor på Sabena runt mig. Tittar på dom och tänker tillbaka på vad som hände just då. Att jag inte tog vara på tiden mer med henne, att jag inte tillbringade fem minuter extra med henne. Men nu är det försent helt enkelt och det enda som finns kvar är minnen.

Gör ett till inlägg snart och beskriver tavlorna och berättar mer om dom tror jag. Läs om ni vill men ni behöver inte. Ska tända ett ljus sen också och ta en tyst minut.

Ni kan göra det nu om ni vill.